Min kära, modiga, fina, hjälpsamma, söta, älskade lilla pappa ligger som bäst på intensiven. Han som flygit hela sitt liv, har nu råkat ut för sin första flygolycka.
Att flyga har alltid varit hans stora passion, och han kan ta vara på glädjen i livet i allting han tar sig för - att flyga, resa, vara med sina nära och kära, fixa med saker eller bygga på olika projekt i garaget. Han är en livsnjutare, och samtidigt en av de varmaste och mest hjälpsamma människor jag känner. Med åren har han blivit bara mjukare, varmare och mera känslig, så han blir bara bättre och bättre, och jag älskar och beundrar honom stort.

Hela familjen samlades genast vid hans sida, ena systern kom från Åbo och andra från Uppsala, med sin fina man och sin höggravida mage. Vi har fått hemska fakta varje dag, om hur skadad hans kropp är, och då hjärnan är uppsvullen är det ännu oklart om hur skadad den är.
Då hela gänget sitter vid hans säng, håller honom i handen och pratar med honom, har det känts som om vi är på rätt ställe. Har aldrig känt så stor värme och samhörighet med min familj, och så mycket kärlek. Den fina sjukhuspersonalen är helt otrolig, kunnig och empatisk.
Vissa stunder har det känts väldigt mörkt, som om jag nu tar farväl av honom, men igår kväll, då jag inte kunde somna, låg jag och tänkte positiva tankar om honom, och i tankarna föreställde jag mig en skyddande och läkande energi omkring honom.
Idag kom också min faster till sjukhuset. Hon har jobbat som operationssköterska hela sitt liv, det kändes skönt att ha någon som förstår sig på närvarande. Det kändes som om det fanns en del hopp i luften, och vi fick höra om små, positiva tecken, som att han i viss mån verkade reagera på smärta då läkarna undersökte honom.
Då vi suttit en lång stund och smekt hans armar och hållit honom i händerna, så vi några små rörelser i huvudet, som enligt skötaren också kunde vara någonslags reflexer, men så öppnade han ena ögat lite... det andra är så igensvullet att det inte går att öppna, men vi blev ju överlyckliga över det här lilla tecknet på att någonting händer. Alla små signaler är överväldigande positiva. Han hade också vått i båda ögonvråna, och jag vill tänka mig att det var tårar, men han har också fått ögonsalva i ögonen, så man vet inte. Men jag kände starkt på mig att han visste att vi var där. ♥